Naturligtvis går det att halka utan anledning, för att det är halt, skorna är dåliga eller för att vädret överraskade, men jag tror att många gånger får vi en liten ”knuff” för att inse att vi är på fel väg.
Jag arbetade en gång på ett företag med en väldigt konstig stämning. Självklart var jag en del av det, och jag måste ju ta ansvar för min upplevelse, men det gjorde att jag inte trivdes. Jag hade bara ett vikariat och funderade mycket på jobbet. Skulle jag försöka stanna? Vi ska ju ha ett fast jobb, eller hur?
Jag började helt plötsligt halka. Jag halkade överallt. På trottoaren, på övergångsställen, framför bussar och bilar. Det var visserligen vinter, men det var inte ishalka och det var ingen annan som halkade runt.
Jag började fundera på vad detta betydde och varför halkade jag så mycket? Jag hade alltid med mig matlåda och det var inte så att jag halkade lite utan jag vurpade totalt, matlådan flög, jag hamnade på rumpan, väskan snurrade runt. Men, jag gjorde aldrig illa mig.
Så en dag kopplade jag ihop mitt jobb med mina vurpor. Tänk om jag faller för att jag är på väg till fel ställe? Tänk om det är universums sätt att säga: Gå inte hit! Dina ben leder dig fel.
I samma stund som jag tänkte den tanken slutade jag att vurpa. Jag trillade inget mer den vintern och jag bestämde mig snabbt för att göra det som jag åtagit mig, men inte stanna längre än överenskommits. Det blev så rätt, för mig. Det finns andra jobb som behöver göras!
(Det här är en typisk dagsdröm – det som händer oss på dagarna är en del av våra val, våra drömmar, vår kommunikation med oss själva, vårt undermedvetna)
Vad har du råkat ut för, som du kan tolka som ett vänligt, men bestämt påpekande från universum?