Skuggan kan vi kalla de inre budskap som vi får lära oss under vår uppväxttid. Det kan vara föräldrarna som säger (eller tyst visar) hur vi ska bete oss, lärares åsikter, andra vuxnas ideologier eller beteenden som skapar en rädsla inom oss.
Det kan ha varit förbjuden ilska (”i det här huset är vi inte arga”), glädje (”måste du skratta så högt”), visa kärlek (”uj, jag tycker inte om när du rör mig”), personlig smak (”men vad har du på dig!”). De vuxna kan ha känt sig hotade och ville då kuva barnet.
Så vi lär oss att inte visa ilska, glädje, kärlek och klär oss som alla andra. Känslorna finns där, men vi blir rädda att visa dem, för att vi tidigt i livet fått kritik när vi har visat dem.
Istället för att vara en hel människa som visar glädje, kärlek, ilska så döljer vi det. Det som händer då kan vara att vi projicerar dessa känslor på andra; vi kanske ser bara just den känslan hos en annan person; vad arg hon är! Finns det inget allvar hos den människan – hon bara skrattar? Varför ska vi kramas i tid och otid – det räcker väl med att säga hej? Det är lätt att kritisera detta hos andra, i stället för att se det hos oss själva. Vi bygger lätt murar runt våra skuggor/rädslor så att ingen ska se eller ana vad som döljer sig därinne.
Det kan gå så långt som förföljelse – att jag är negativ och kritisk till människor som uttrycker sin ilska, rädsla, kärlek, i stället för att se att det är min egen skugga jag undviker. Ett av de tydligaste exemplen är häxprocessen, där kvinnorna hade kunskap (och därmed makt) att läka, bota, hjälpa till vid förlossningar, i så stor grad att männen kände sig hotade. Det var de manliga krafterna som var rådande då och männen gick samman för att förneka de inre feminina krafterna, likväl som de yttre. Männen projicerade sin inre mjukhet, sårbarhet, vårdande kunskap på de yttre kvinnorna och brände dem på bål, för att de var rädda att förlora sin makt.
Skuggan, det vi försöker undvika, är oftast orsaken till våra mardrömmar. I drömmen kommer kraften och styrkan att visa sig, kanske som en stark man, som jagar mig, eftersom den vill bli sedd och accepterad. Skuggan visar sig i olika former, beroende på hur mottaglig och tillgänglig jag är. Den antar kanske en skrämmande skepnad därför att jag är rädd för den – den hämmar och ”dödar” mitt sanna uttryck. Men skuggan vill oss bara väl. Den vill att vi upptäcker alla våra sidor och alla våra styrkor. Stanna upp och titta på skuggan – vad vill den visa oss?
I drömmen kan vi möta skuggan/rädslan, prata med den, ta emot den. Se vad den vill säga. Är det obehagligt under natten, går det lika bra att göra det dagtid – meditera och bjud in skuggan från någon dröm, eller en känsla som kanske är svår att greppa?
Så fort känslan, som skuggan egentligen är, blir synligt för mitt medvetna jag, då försvinner troligen mardrömmen. På köpet får jag en inre styrka, en kraft att stå i det som är mitt sanna jag – för jag vet att kan! Och när jag ser och förstår mer av mig själv – förstår jag andra bättre.