När jag arbetar med healing använder jag all min kreativitet. Jag använder alla mina sinnen och skapar flöden i mig och i min klient för att lösa upp blockeringar och skapa förbättringar och förnyelser. Allt går på intuition, så en gång sjunger jag, en annan gång kan jag känna smak av metall eller vet precis var jag ska sätta mina händer - eller bara pekfingret. Ögonen är kanske det jag använder minst, men jag använder hela tiden mitt inre seende - en annan sorts syn. Jag använder också mycket färger.
Jag tänker att det är ett sätt att "leka", för på svenska är orden leka och läka så närbesläktade, och dit min energi, min intention går, dit går också helandet. Så leker jag att jag läker tex en smärta, då ser jag i mitt inre vart energin ska skickas. Intentionen är att just den här smärtan ska lösas upp och jag kan leka att smärtan får en färg, en form eller ett namn och den kan läka ut.
Som jag skrev i förra inlägget kan vi få hjälp på de mest oväntade sätt och jag fick ett till sådant för ett tag sedan, som hjälper mig mycket.
Jag mötte en mamma i mitt barns klass, som jag inte sett på många, många år. Vi bodde inte långt från varandra, men efter att barnen slutat skolan sågs vi inte vid dessa naturliga tillfällen. Vi åkte buss den här gången och pratade om vad vi gjorde nuförtiden, både vi och barnen. Då berättade hon att hon arbetade med ett företag som hade utvecklat gammastrålar mot cancer. Hon berättade hur det fungerade och när vi skildes åt slog det mig att det där var en typisk "leka-läka"-information, som jag skulle kunna använda. Allt finns ju eteriskt runt omkring oss, det som uppfinns i verkliga livet har manifesterats efter att ha uppfunnits i någons huvud först. Alltså måste gammastrålarna finnas i mitt huvud också! Så jag la dessa gammastrålar till min verktygslåda att använda när det behövs.
Det tog två veckor, sedan träffades vi igen. Då hade vi alltså inte setts någon gång på minst 10 år, och plötsligt träffas vi två gånger inom loppet av två veckor. Den här gången hade jag bil och frågade om hon ville ha skjuts hem. Hon blev jätteglad, för bussen skulle inte gå förrän om 45 minuter och det tog minst 30 minuter att gå. Så hon var lika tacksam som jag var! Vi bytte "saker" med varandra och jag fick möjlighet att tacka henne för det hon hade gett mig två veckor innan.