Under en period har det varit populärt att nykära par går till en bro med ett hänglås och låser fast sin kärlek. Kanske gör de samtidigt en liten ceremoni, väljer sina ord väl och låser tillsammans fast hänglåset i en del av staketet. Det här går att se på alla större broar, som Västerbron, Pont Neuf i Paris, Karlsbron i Prag men även mindre broar får sina lås.
Efter ett tag blir det för många lås. De tynger ner brons staket eller vajrar och kommunen behöver ta bort dem, för att inte riskera snedfördelning eller obalans. Ibland är det av estetiska skäl som kommunen väljer att såga upp och ta bort alla lås.
Vad händer med en kärlek som blir uppbruten, itusågad eller klippt med en bultsax? För mig, som tror att energierna finns i allt vi gör, skulle bilden av att min kärlek blir uppbruten kännas hårt i min kropp. Min kärlek skulle troligtvis få sig en hård smäll, som av en bultsax.
Jag tänker att det vore så mycket mer symboliskt att plantera ett träd, en buske, en äng tillsammans. Något som växer, blir starkare, förädlas och förändras genom åren. Kanske överlever inte trädet en stormig vinter eller kall vår, kanske överlever inte kärleken heller ett sådant symboliskt skeende. Då har naturen haft sin gång, och förändringen är en del av en cykel, inte av en kommunal bultsax. Eller så kan paret uppmärksamma vad som sker, plantera ett nytt träd, med nya intentioner, nya kärlekslöften och tillsammans skapa ett nytt vårdträd. Som följer dem ett tag till eller hela deras liv.